Thought, I´m just me

För en gångs skull tänkte jag försöka vara lite seriös och sammanfatta det gångna året... 

Året började med att jag kom hem från en termins studier på Nya Zeeland och en månads resande i Australien med pojkvännen. Från den 1 januari blev jag fastanställd på min nuvarande arbetsplats. Jag kastades handlöst in i arbetslivet och levde på minnena från det gångna halvåret. Men det räckte inte utan ett uppbrott och separation med pojkvännen var snart ett faktum. Vi hade våra problem som ingen av oss såg några lösningar på. Ett ömsesidigt beslut strax innan sommaren resulterade i en hel sommar som singel men ändå inte. Ett tomt blad som inte gick att skriva på... Shit I´m deep. I tre månader bodde vi ihop och åkte t.o.m. på semester till Barcelona tillsammans. Vi var kompisar och det fungerade ända tills det äntligen var dags att flyttade isär, hur konstigt det än låter. På något konstigt sätt kom vi inte längre överens när separationen blivit sanning. Båda var antagligen lika livrädda för framtiden och otryggheten ute i den kalla verkligheten. Vi kunde inte längre prata med varandra och var helt plötsligt som främlingar för varandra. Kanske handlade det hela om att fram tills vi flyttade isär var vi tvungna att anstränga oss för att klara av att bo ihop. Och efter separationen var vi antagligen så trötta på varandra och den illusion vi levt i de senaste månaderna att allt bara dog. Jag kommer onekligen in på frågan: kan man vara vän med ett ex? Men det tänker inte jag svar på här och nu utan det får bli ett senare inlägg. 

Jag ångrar inte mitt förhållande på något sätt, inte någon gång men det är under det senaste halvåret, alltså efter vår separation jag levt och jag förstår i ärlighetens namn inte hur jag hunnit med. Jag hann i alla fall gå upp SEX kg. Vanligtvis brukar man som nybliven singel gå ner i vikt, men inte jag, jag gick upp! Kan såhär i efterhand konstatera att jag nog, trots allt, var rätt så deprimerad en period.  

Inte enbart på grund av de extra kilon jag dragit på mig utan även för att det faktiskt var roligt inleddes ett febrilt tränande inför vårruset och tjejvättern (Vätternrundan för tjejer, 9 mil på cykel). Tankar på att genomföra en hel tjejklassiker föddes och jag och min kompanjon och vapendragare Sophia kom allt närmre varandra och började träffas allt oftare trots distansen Göteborg Norrköping. Därefter gav vi oss an Lidingöloppet, vilken genomfördes med bragd precis som Vätterrundan. Måste tillägga att ingen av oss är speciellt vältränade utan gör dessa saker mest för att utmana oss själva och ha roligt tillsammans. Eller ok, jag ska vara ärlig. Jag gör det främst för att imponera på killar och därför lättare få ragg på krogen... hehe (det funkar)

Rädslan över att vara ensam efter separationen med mitt ex gjorde att jag började en keramikkurs, mycket för att få möjlighet att träffa nya människor och inte sitta hemma och tycka så synd om mig själv. Det visade sig vara ett bra beslut och jag har genom kursen inte bara utvecklat min kreativa ådra utan även träffat nya, likasinnade och trevliga människor.

På jobbet har det gått bra, jag har utvecklats och fått möjligheten att åka till både Ryssland och Holland samt hunnit med att få en bra löneförhöjning. Jag trivs jätte bra och kommer antagligen att stanna ett bra tag framöver. Det sa även spåtanten. 

Lyckades hitta en otroligt fin lägenhet mitt i stan där jag nu stortrivs. Jag och exet sålde bilen och lyckades på kuppen bli ovänner och har sedan dess pratat om något ännu mindre med varandra. Sorgligt, jag vet. MEN det var DÅ hon kom in i mitt liv, som om hon vore skickad från ovan. En liten, energisk, ung dam som tog mig med storm. Vi började på salsakurs tillsammans (mest för att träffa ngn snygg lationkille kanske) och har sedan dess varit oskiljaktiga. Emelie och jag var i precis samma situation i livet, "nyskilda" och sugna på vad singellivet hade att erbjuda. Vad hade jag gjort utan Emelie är en frågar jag ofta ställer mig och framförallt, hur klarade jag mig innan jag träffade Emelie? 

Det har de senaste halvåret blivit mkt fest, kanske lite för mkt (Läs Amy och jag). Men det har det såklart varit värt och guuuud vad livet hade varit tråkigt annars. Jag började såklart även träffa killar, pojkar, herrar, män (ja, faktiskt alla) och även dejta en hel del. Singellivet is thá shit säger jag bara! Och som det känns just nu, skulle jag kunna vara singel resten av mitt liv. Istället för sambo, tror jag på särbo och istället för ett långt äktenskap, tror jag på många äktenskap (om man nu tvunget ska gifta sig överhuvudtaget). 

SUMMERING

Sammanfattningsvis kan man säga att det överlag varit ett roligt, dramatiskt och händelsefyllt år, där jag utvecklats på många olika sätt, fått nya perspektiv och vänner. Nästa år kommer förhoppningsvis att bli ännu bättre, i alla fall om man inte ser till finanserna. För då kommer det att bli ett nödens år, ett Sverige i kris, lågkonjunkturen har bara börjat.

Men vad jag vet och har lärt mig är att det kommer alltid att komma en kris och att den alltid kommer att gå över i någonting som är dess motsats. Man vet bara inte hur det kommer att bli, annat än att det blir bättre och att det nya aldrig hänt utan krisen.

Den här bilden på mig och Sophia får symbolisera året som gått, (det har ändå handlat mkt om våra utmaningar tillsammans). Ibland lite tufft men i slutänden sååå roligt!