Thought, I´m just me

Jag hoppade på bussen. Sju timmar skulle det sammanlagt ta att komma till Dalarna. Det var en rätt så behaglig busstur som jag merparten sov bort, har genom åren lyckats utvecklat en förmåga att kunna somna på de mest udda och obekväma, konstiga ställen, speciellt bussar (vill inte ha kommentarer på denna). Pratade med min kumpan och Vasaloppsbästis Sophia som kom fram något tidigare än jag och som berättade att det första hon gjorde när hon kom ut ur bussen var att trilla. Haha, det började verkligen bra!

Vi checkade in på vårt hotell, som för kvällen var en högstadieskola. Vi klämde in oss i ett klassrum tillsammans med 20 fruntimmer som visade sig kunna såga ner skog som riktiga karlar. På kvällen vallade vi våra vallningsfria skidor, käkade pasta på en restaurang i Mora centrum och turistade- eller egentligen gick vi fel. Mora är en mycket liten stad och det kändes som att alla som befann sig där just då, skulle åka skidor dagen efter, vilket säkert också var fallet.

Upp i ottan såklart för att grunda med en riktig brakfrukost bestående av allt en professionell Vasaloppsåkare behöver! Sedan bestod större delen av dagen åt väntan, väntan på att få starta och GÖRA DET, det som jag haft ångest för sedan i somras. Jag måste erkänna att jag var något nervös precis innan startskottet gick av, med all anledning faktiskt. Jag har ju trots allt bara stått på skidor två gånger tidigare och det tre veckor sedan, en äkta Rookie alltså.

Det gick bra i början, oförskämt bra faktiskt, även om jag inte hade mycket till teknik så var jag långt ifrån sämst och jag och Sophia höll samma tempo.  Jag njöt t.o.m. av naturupplevelsen ett litet tag. Det var en fröjd att komma till första stoppet efter 1,2 mil, dricka lite blåbärssoppa och äta bulle. Stoppet blev såklart inte långvarit och det bar iväg igen, BARA 1,8 MIL kvar! När vi hade kommit halvvägs, 1,5, började jag tycka att det var lite drygt och önskade att det nog kunde räcka. Efter 2 mil, började jag bli lite tjurig och Sophia försökte peppa mig genom att måla upp olika drömscenario, i form av varma stränder på Maldiverna, drinkar, lättklädda herrar och äventyr. Det fungerade faktiskt ett tag och vi kom även in på drömjobb och karriär. MEN Efter 2,4 mil gick jag raka vägen in i väggen, Sophia pallade inte hänga med mig länge, så hon stack. Jag kunde inte fokusera på någonting annat än hur jobbigt det var, hur synd det var om mig, hur mycket jag bara ville lägga mig ner och typ dö och hur jävla dum i huvudet Gustav Vasa måste varit. Målet, lättklädda killar på öde stränder och drömjobb var som bortblåsta och jag blev bara surare och surare. Fick kramp i båda låren samtidigt, hade ont i händerna, ljumskarna och hålfoten. Det hjälpte inte heller att jag vid flertalet gånger trillade, när jag tillexempel:

1. Bokstavligt talat flög nerför backarna skrikandes: "jag kan inte stanna" samtidigt som jag krockar med ett fruntimmer som också trillat, mitt på spåret, (detta hände inte bara en gång).

2. När jag skulle ta mig uppför backarna utan att egentligen veta hur, så istället sakta kasa baklänges nerför backen igen.  Mycket irriterande och PINSAMT.

3. När jag bara helt enkelt råkade komma utanför spåret av okänd anledning och tappa balansen eller när någon annan råkade köra in i mig och våra skidor mixas tillsammans. Vid ett tillfälle var jag tvungen att bli upplyft av en funktionär, en man, som stod vid sidan för jag inte redde ut skidtrasslet som blivit. Rookie..  Ja.

Med två kilometer kvar började jag åter få upp hoppet, då kunde jag plötsligt se målet klarna igen. När jag sedan väl kom i mål, stod Sophia och väntade på mig och jag var nära att fälla en glädjens tår. Men smärtan i kroppen tog över och lyckoruset jag hade hoppats på att få känna uteblev. Både jag och Sophia gick sakta, mycket sakta, som två pensionärer mot duscharna och värmen. Där så småningom lyckan infann sig.

Jag är extremt glad att jag genomförde loppet och att jag tog mig i mål, även om det var något av de värsta jag någonsin gjort. Som en kollega på jobbet uttryckte det: "Ja, nu har du det med dig genom livet..." och är det inte det allt handlar om, att fylla livet med händelser att minnas, goda som dåliga. yada, yada..

Men jag tycker fortfarande att Gustav Vasa inte var riktigt klok eller än mer vi, vanliga svanskar, som gör vad han gjorde, år efter år och de dessutom frivilligt! Mora tjänar iaf storkovan