Thought, I´m just me

Tänkte vara lite seriös igen, det är rätt så kul ändå - även om varken ni, eller jag, blir särskilt klokare av mitt resonemang.   

Jag har på ett skruvat sätt alltid föredragit att avsluta mina förhållanden med en stor BOOM. En konfrontation. Någonting som innebär ett ordentligt avslut. Och på ett ännu mer skruvat sätt har jag ibland önskat att mitt ex hade varit otrogen mot mig - bara för att jag aldrig någonsin behöver tvivla på att det är rätt beslut att döda förhållandet. Att sätta punkt. Att säga stopp. Ibland undrar jag om denna metod verkligen är så bra, det gör kanske att man inte kämpar och faktiskt kanske löser de problem som uppstått eller kanske t.o.m. ångrar beslutet.

Mitt senaste förhållande varade i drygt tre år. Vi trivdes ihop. Vi hade kul tillsammans. Vi var själva definitionen av ett bra förhållande och jag har om sanningen ska fram, aldrig älskat någon lika mycket och på samma sätt som jag älskade honom. Men det började knaka i fogarna på många olika sätt. Vi båda började distansera oss och tillsist fanns det inte mer att göra än att avsluta vårt gemensamma liv. Jag var såklart förkrossad och sörjde både länge och väl men efter ett tag stängde jag av alla känslor och blev nästan helt känslokall. Tillsist kunde jag inte ens krama honom längre. Antagligen för att jag inte skulle behöva tveka på att vi tagit rätt beslut, jag slutade helt enkelt att känna efter. Om det fanns brister i vårt förhållande ville jag inte jobba på dem, reparera eller förbättra. Allt för att slippa grubbla och istället gå vidare och komma över. Någon i mig har alltid sagt att "har det en gång tagit slut, ska det så alltid förbli". En del av mig ville faktiskt radera honom. Det är egentligen rätt så sjukt att tänka så om en människa man levt så nära, så länge.

Vi hade rätt så många bråk efter avslutet, vi har faktiskt aldrig bråkat så mycket som då, tror jag. Och med facit i hand kan jag erkänna för mig själv att det var projicerade bråk som JAG oftast provocerade fram, för att JAG ville sätta definitivt punkt. Jag slutade helt att grubbla på "vad som gick fel?" eller "borde jag ha kämpat mer för det?" Mitt ex däremot var villig att kämpa och ville till och med att vi skulle gå och prata med en terapeut, vilket han faktiskt också gjorde - men själv, jag vägrade. Jag hade vid det laget, sedan länge, gett upp oss.    

Bråken reddes aldrig ut, vilket även var ett genomgående tema i vårt förhållande. Vi var bra på att bråka, men lösta sällan något. Hans terapeut sa att vi hade ett ungt förhållande och att alla förhållande genomgår kriser, det går upp och ner. Vissa löser dem andra gör inte det. Vi gav helt enkelt upp eller kanske var det JAG? Men Jag klandrar inte mig själv för att vi inte längre är tillsammans, snarare tvärtom. Jag la nästan all skuld på honom, hur jag nu kunde göra det, för så perfekt är jag absolut inte. Det var säkert ett sätt för mig att intala mig själv, att vi tagit rätt beslut "honom ska du inte vara tillsammans med, allt är ju hans fel".  

Mitt ex ville i alla fall gärna fortsätta vara vän med mig, vilket han alltid sagt. Han har alltid haft kontakt med sina gamla ex, något som inte varit lätt för mig att acceptera och därför också varit ett genomgående problem genom vårt förhållande. Jag däremot, har alltid sagt tvärtemot, "det går aldrig att vara kompis med ett ex". Man har alldeles för starka känslor för varandra för att direkt kunna kasta sig in i en ny relation - som kompisar. Plus att det oftast slutar att fungera när någon av parterna träffar en ny och denna nya inte accepterar exet. Möjligtvis kan man ge det ett par år, så att man hunnit distansera sig och sedan kanske försöka, men jag är mycket skeptisk, trots att jag faktiskt sett bevis på att så behöver det inte vara.

Det är först nu, på senare tid, såhär ett halvår efter vårt uppbrott jag börjat grubbla på om vi inte skulle kunna vara vänner trots allt. Varför? Jo, för det är först nu jag äntligen gjort det jag innan helst ville göra på EN dag - Kommit över. Iaf så tror jag det, åtminstone är jag en bra bit på vägen. Så när ilskan har svalnat, hatet inom mig lagt sig och sorgen börjat tyna bort är jag nu helt plötsligt så jävla rädd för att glömmas bort och att minnet av mig, av oss, ska falna bort. Så då tänker någon inom mig "varför vara blott ett minne när jag fortfarande kan betyda något för honom - som vän?".

Ibland går jag och önskar att ödet ska föra oss samman igen - alltså som kompisar, för jag vet att det inte finns någon framtid för oss som ett par, de känslorna är så gott som borta. Men han är ju trots allt en fantastisk människa, samma fantastiska människa som jag en gång blev störtlöst förälskad i och som faktiskt borde få finnas i mitt liv, trots att vi inte längre är tillsammans.

Vi har idag sporadisk kontakt och det känns bättre och bättre för varje dag att prata med honom. Jag har börjat släppa min stolthet och börjat erkänna för mig själv att jag kanske hade fel, jag kanske visst vill vara vän med honom. Detta känns naturligtvis lite konstigt ibland, måste medges. Jag kan inte se honom som något annat än min (numera ex)- pojkvän, eftersom han alltid varit det för mig. Och det märks att vi har en kontakt som vida överstiger vanlig vänskap. Det är inte samma känsla, samma kärlek, som när vi var tillsammans - men någonting i närheten. Någonting som bara vi har. Kanske kan de känslorna, den energin, kanaliseras och förvandlas till vänskapskänslor.

Det skulle jag faktiskt vilja. I alla fall en del av mig. En annan del av mig vill att den känslan ska försvinna och förbli ett minne av vad vi hade.

Är det någon som förstår?