Sara goes deep
På lördag ska jag, Emelie och Sophia ha en "alla hjärtans dag fest" hemma hos mig, vi har bjudit in lite folk och det kommer säkert att bli en livad tillställning (oroar mig lite för disken dagen efter). Jag förstår dock inte vissa människor. Jag har tillexempel försökt få med två killkompisar till festen, båda har nyligen gått å gängat sig så egentligen förstår jag att de hellre vill umgås på tumanhand, nykära och allt. Men ÄNDÅ!!
Detta är ett citat från sms: "Får nog inte gå på en erotisk singelfest, ..." (han är redan förlorad)
Detta är ett citat från Facebook: "Skulle gärna komma men min status har ju ändrats på facebook, så jag tror att du förstår, men vi kan ju höras" (det var antagligen det sista man hörde från honom)
Det ideala parförhållandet är sjukt tråkigt, hämmande, förlegat och inte minst nära nog omöjligt att upprätthålla. Tråkigt för att det är otroligt förutsägbart; hämmande för att det inbakat i det finns oändligt många regler och gränser för ens handlande; förlegat för att världen och människorna ser annorlunda ut nu än för tusentals år sedan; omöjligt att upprätthålla för att - Hur många känner ni som aldrig har varit otrogna eller som haft samma partner livet ut? (ok, jag vet rätt många, typ både min mamma&pappa och mormor&morfar, jaja). Men det känns ju bara sååå tråkigt. Alla som berättar för mig att "Ja, vi har varit tillsammans nu i snart 7 år" tänker jag alltid.. "stackare, vad tråkigt". Självklart respekterar jag olika människors sätt att leva, men typiskt att normen är som den är. Det vilar någon slags skam över att vara ensam, att ingen ha. Samtidigt som längtan efter kärlek, sex och tvåsamhet inte är något man pratar högt om (förutom jag då). Det anses ju lite fånigt att som vuxen gräva ner sig i kärlekssorg. Jag har varit singel i lite över ett halvt år och mina kollegor försöker ständigt para ihop mig med diverse (alla) män vi stöter på. Det är så självklart för dem att jag vill ha någon, att jag är en ofrivillig singel och typ olycklig. Förbannade norm. Vissa par jag träffar och som varit tillsammans i en oändlighet är säkert jätte lyckliga och nöjda med sin tillvaro och det är jätte bra! Men jag tror att minst lika många är missnöjda och kör på i vardagens hjulspår och trygghet hos varandra.
Jag tänker inte så ofta på det här men när jag får meddelande/sms som de jag skrivit ovan, det är DÅ jag börjar tänka. Tänka att DÄR vill jag aldrig hamna igen, den grejen har jag redan gjort och det var inget för mig. Men det förstod jag aldrig när jag var mitt uppe i det, då var jag världens lyckligaste och levde så som man bör med gemensam bil, lägenhet etc. Är man kanske lycklig så länge man inte vet något annat? För då visste jag inget annat, då trodde jag att det inte fanns andra sätt. Nu tror jag att det finns andra väga att ta. Jag har börjat tänka annorlunda, (vilket inte innebär att jag blivit lesbisk, även om tanken slått mig). 90 % av min lycka står jag själv för, de tio resterande kan en eventuell partner stå för, man skulle kanske kunna se en partner som en bonus!
Men jag ska väl egentligen inte sitta här och försöka vara vis, jag kommer säkert att trilla ner i fällan en gång till, bli blixtförälskad och glömma bort både tid, rum och reson (det är ju så fantastiskt). Kanske blir jag nöjd eller så vaknar jag upp om 10 år och undrar var livet försvann. Det är kanske det allt handlar om, att jag är rädd. Rädd för att bli tråkig, fastna i soffan och ägna mig åt fenetiskt TV-tittande, tappa bort mig själv och sluta utvecklas. För missförstå mig rätt. Självklart vill jag träffa någon i framtiden men jag har inte längre den där drömmen om det ideala parförhållandet som ska vara livet ut, i nöd och lust, blommar och blad, choklad. Jag vet inte, det kanske är bittert att tänka så. Tänk om jag är bitter trots allt. Utan att veta om det? Herregud är jag en bitterfitta?
Detta måste väl vara världens mest tragiska låt och borde bojkottas. Mauro Scocco måste varit riktigt bitter vid tillfället. Han har ju gjort bättre låtar. Ja, ni förstår nog vilken jag menar... Den som gissar rätt vinner! =)
Du är inte nödvändigtvis bitter men har inte heller kommit till ro med att folk är som de är.Om jag inte missminner mig var en viss person också stundtals ganska sotis och kanske inte hade asdiggat om hennes pojkvän hade gått på erotisk kärleksfest med 20 singeldamer. Det handlar om att ge och ta i ett förhållande. Kanske de verkligen VILL fira med sina tjejer om de nu nyligen gått och gängat sig? Du ser hårt och krasst på många saker ibland min vän, för att vara så öppen för nya idéer. Det gör väl inget om de vill fira på sitt sätt och det gör väl inget att folk är som de är? Så länge de är/tror sig vara lyckliga och nöjda med det så är det varken din, min eller någon annans uppgift att påtvinga dem andra ideal. Det är upp till var och en att upptäcka sig själva.
Tusamheten är en befäst norm i samhället. Och det är väl rätt skönt det. Var man för sig själv hade varit ganska nedslående. Däremot är man ju fri att utforma sin tusamhet utifrån sina egna ideal. Tusamhet innebär inte automatiskt lycka, en välsvarvad pusselbit eller någon som fullgör en. Tusamhet är pissjobbig. Tanken på att spendera resten av livet med en och samma människa är gastkramande. Och befängd. Det finns ingen i hela världen som kan vara ALLT för en. Man måste ha vänner, socialisation, egna aktiviteter, ett eget liv rätt och slätt. Det handlar bara om att hitta en person som har samma värderingar att bilda tusamhet med.
Vidare varken är, blir eller uppmålas du som ett offer bara för att dina arbetskamrater försöker para ihop dig med någon. De kanske tycker att du är ganska så toppen och vill att någon av deras vänner ska hooka upp med dig. Det är väl inte så konstigt?
Kärlek är ingen fälla. Ser du det så är du på väg att bli bitter. Klart som fan att du är rädd. Det är alla. Du är rädd för att du blev till någon du inte tyckte om i ditt senaste förhållande. Men det hade ju inte med förhållandet att göra. Det hade med DIG att göra. Det handlar om att du inte är redo att gå in i ett förhållande igen innan du rätt ut vissa saker och ting med dig själv. Det tog mig nästan fyra år av singelliv att mogna och komma till insikt om att saker blir vad man gör dem till. Att du har ett sunt förhållningssätt till förhållanden gör dig däremot definitivt inte bitter. Det är ingen lång jävla töntsaga. Men många tror det. De tror att om man bara är två så fixar sig allt. Och när det inte fixar sig så skiljer de sig och anmäler sig till "Ensam mamma söker". Folk ställer alltid fel frågor: "Vad är din favoritfärg?" när de borde ställa: "Kommer du att klara av att ha ett eget liv OCH låta mig ha mitt så att vi inte sakta kväver varandra till döds?". Nä, med din (i något nertonat format) inställning så kommer du nog faktiskt att hitta någon som håller resten av livet snarare än de som tror på sagor. Var glad för att du är en person som ständigt ifrågasätter och utvecklas. Hacka bara inte på de som har andra värderingar. Eller är redo för tusamhet. Respektera dem :-)
Ses i mor`n kakan!
Klart att mina kompisar hellre vill umgås med sina nya tjejer, det hade säkert jag också velat om jag varit nykär och det är helt okej. Men det är just precis det du skriver, jag kan inte påtvinga någon annan andra ideal. Det är upp till var och en att komma underfund med sig själva och livet. Det är bara lite frustrerande ibland, inte för att jag är någon typ av guru som tror sig veta bäst. Men, du förstår.
Du är iaf klok och har helt rätt - Jag gillar: ”Det handlar bara om att hitta en person som har samma värderingar att bilda tusamhet med”. Det är det allt handlar om, det är ingen lång jävla töntsaga, du har helt rätt. Och jag tror också att jag kommer att hitta någon bra och som håller, just eftersom jag ifrågasätter och utvecklas.
Det är efter all läsning som jag undrar är jag konstig? Jag är jätte nykär/förälskad och lämnar min pojkvän på Alla hjärtans dag efter att vi varit tillsammans 1,5 månader????? Vår första alla hjärtan och jag drar till Norrköping!!???? NÄ jag är ju inte konstig.. jag har bara hittat han med stort H som förstår att jag vill umgås med mina balla och fräsiga vänner en hel helg! Och förhoppningsvis så kommer han och jag att fira denna dagen tillsammans så många gånger framöver... varför trötta ut sig redan? :) Ses... LÖÖVVVVVVVVV
Det var jag som skrev föregående.........HI HI
- Malle du är en förebild på så många sätt och jag känner mig hedrad att få njuta ditt sällskap (och di andre tvås såklart) på självaste Alla hjärtans dag. Kärlek handlar ju inte enbart om parförhållanden! =)
Det som är mest oroväckande är ju om man skulle gå i fällan igen - precis där både du och jag varit.
Kär - sambo - tråkig, som fan, men asnöjd. (Tror man iallafall, men när man upplever motsatsen inser man att man inte var ett DUGG jävla nöjd.) För det är ju faktiskt rätt underbart att bara låsa in sig och gosa i soffan med den man älskar. Sedan poff pang är man FAST!!
Ae, hamnar vi i den situationen får vi peppa varandra och se till att vi fortsätter vara lika roliga och ascoola som nu ;)
Håller fullkomligt med dig i ditt tankesätt, det är klockrent.
Men du kan ju inte klaga på världens bästa Mauro. Låten är ju fullkomligt lysande och fantastisk. Han talar inte om tvåsamhet eller parförhållanden. Mauro menar att alla människor behöver någon eller några i sitt liv som man kan lite på och prata med om allt och även dela kärlek med. Om det sedan är en kompis, en partner, två partners, tre partners eller ännu fler känns inte som han tar ställning till.
Sedan är det naturligtvis låten som inleds med: "Inga pojkar sover, hon finns i alla rum" som du åsyftar.
